Shikoku88 – Dag 1

Dag 1 – Tempel 1–5

Sträcka: 16 km

Transport: Tåg

Vi lämnade Hostel PAQ i Tokushima i tystnad, som om vi redan befann oss i en annan verklighet. Frukosten var enkel: två skivor toast, fluffiga som moln, och en kopp kaffe som doftade lite av något bekant men svårfångat. En smak av början. Vi packade ihop våra väskor och lämnade dem bakom oss – som att lämna något av oss själva för att återvända till senare.

Shikoku-leden är inte bara en väg. Den är en cirkel, en sluten loop, som om själva tiden går i varv här. Man återvänder till där man började, men är inte längre densamme.

Vi gick till Tokushima station. Tåget tog oss till Bando. Vädret var kyligt. Himlen låg som en blytung hinna ovanför våra huvuden. På 7-Eleven köpte vi vatten och proviant för dagen. 

Tempel 1 låg stilla vid kanten av staden. Där köpte jag min pilgrimsutrustning: vit väst, träkäpp, stämpelbok och namnlappar. Jag såg mig själv i skyltfönstrets spegelglas. En främling, men ändå jag. Kläderna bar på en symbolik som jag ännu inte förstod, men kände.

Träkäppen. Den bär symboliskt Kukais närvaro, munken som grundade leden på 800-talet och förde Shingonbuddhismen till Japan från Kina. Har du käppen med dig, sägs det, vandrar du aldrig ensam. Kukai går vid din sida, tyst, men närvarande.

Ceremonin i templet var som en dröm i långsamt tempo. Bugningar, vatten över händer, klockans klang som försvann långsamt i luften. Rökelse som virvlade upp i osynliga mönster. En önskan skriven med blyerts på en namnlapp. Sutran som viskades mer än lästes.

Stämpeln – svart bläck, rött lack, penseldrag så levande att det såg ut som att de rörde sig – var som en liten tavla av tid, placerad i boken. Jag betalade 500 yen för ett ögonblick och att få stämpeln i min bok. 

Sedan gick vi vidare. Tempel 2, 3, 4 och 5 följde som ett rytmiskt andetag. Vädret växlade. Regnet föll som om himlen grät i omgångar. Vi tog på oss regnkläder men blev ändå blöta inombords.

Vid 16:30 kom vi fram till vårt boende. En kvinna tog emot oss. Hon pratade bara japanska men log med hela sitt ansikte. Med hjälp av en översättningsapp förstod vi var duschen fanns, var vi skulle sova, hur man sa “tack” på rätt sätt.

Jag badade. Vattnet var hett, ångade som ett minne från barndomen. Men jag gjorde det i fel ordning. I Japan badar man inte före man duschar. Fransmannen – han som bodde i Japan, pratade språket, visste saker – berättade det för mig med ett snett leende. Jag hade brutit en ritual, men världen fortsatte ändå.

På kvällen åt vi middag tillsammans med två japanska män och en kvinna vi aldrig träffat förut. Vi satt tysta större delen av tiden, utbytte bara leenden och försiktiga bugningar. Deras språk var som en sång vi inte kunde texten till. Men maten talade ett språk alla kunde förstå.

En bricka med små rätter som var som stilla öar i ett större landskap: sashimi i lysande färger, len tofu, stekt grönsaksbiff, pickles, soppa, en söt apelsinklyfta. Allt smakade som om det tillagats med vördnad för själva vardagen. Inget märkvärdigt, ändå helt oförglömligt.

Vi delade vårt rum med en äldre japansk man. Han var 72 år och reste mellan templen med bil. Vi drack te tillsammans i tystnad. Han bjöd på japanska sötsaker och visade sin stämpelbok – en bok som bar spår av tyst tid, bläcklinjer som verkade leda inåt snarare än framåt.