Transport Buss till tempel 13. Tåg från tempel 16.
Gårdagens blogginlägg var skrivet av Ai. Blev kanske lite i konstigaste laget. Jag återgår till mitt torra berättande nu.
Vaknade tidigt. Frukost kl 7:30. Sista serveringen. Damen på boendet kom in och kollade så att vi var vakna. Den japanske mannen i sängen bredvid vaknade redan vid kl 5 och började prata högt med sig själv.
Japansk frukost är spännande. Där misosoppan och riset är det godaste. Det stekta ägget och dom klibbiga fermenterade bönorna var också OK.
Buss sedan tillbaka till Tokushima. Proviantering för lunch på 7-Eleven på stationen. Buss sedan upp till tempel 13. Jag kommer kanske skippa tempel 6-12 tillsvidare nu när jag vandrar med min dotter. Jag får se.
Vandring på små asfaltvägar hela dagen. Vi träffade på många japanska tempelbesökare men även några från utanför Japan. En kille från USA, En tjej från Frankrike samt 3 tyska bröder. Vi samspråkade en del.
Efter vi besökte dagens sista tempel gick vi ned till tågstationen i Ko och tog tåget till Tokushima. Vi ska bo på Hostel PAQ igen. Denna gång i sovsal som har små sovlådor byggda i Plywood som man kryper in i och sover.
Efter incheckning la vi in en tvätt i tvättmaskinen och gick över gatan för att ta en öl medans tvätten gick klart. Senare gick vi ut och åt på en från Hostel PAQ rekommenderad restaurang med vegetarisk mat. Maten var supergod och personalen mycket trevlig. Högsta betyg
Vi lämnade Hostel PAQ i Tokushima i tystnad, som om vi redan befann oss i en annan verklighet. Frukosten var enkel: två skivor toast, fluffiga som moln, och en kopp kaffe som doftade lite av något bekant men svårfångat. En smak av början. Vi packade ihop våra väskor och lämnade dem bakom oss – som att lämna något av oss själva för att återvända till senare.
Shikoku-leden är inte bara en väg. Den är en cirkel, en sluten loop, som om själva tiden går i varv här. Man återvänder till där man började, men är inte längre densamme.
Vi gick till Tokushima station. Tåget tog oss till Bando. Vädret var kyligt. Himlen låg som en blytung hinna ovanför våra huvuden. På 7-Eleven köpte vi vatten och proviant för dagen.
Tempel 1 låg stilla vid kanten av staden. Där köpte jag min pilgrimsutrustning: vit väst, träkäpp, stämpelbok och namnlappar. Jag såg mig själv i skyltfönstrets spegelglas. En främling, men ändå jag. Kläderna bar på en symbolik som jag ännu inte förstod, men kände.
Träkäppen. Den bär symboliskt Kukais närvaro, munken som grundade leden på 800-talet och förde Shingonbuddhismen till Japan från Kina. Har du käppen med dig, sägs det, vandrar du aldrig ensam. Kukai går vid din sida, tyst, men närvarande.
Ceremonin i templet var som en dröm i långsamt tempo. Bugningar, vatten över händer, klockans klang som försvann långsamt i luften. Rökelse som virvlade upp i osynliga mönster. En önskan skriven med blyerts på en namnlapp. Sutran som viskades mer än lästes.
Stämpeln – svart bläck, rött lack, penseldrag så levande att det såg ut som att de rörde sig – var som en liten tavla av tid, placerad i boken. Jag betalade 500 yen för ett ögonblick och att få stämpeln i min bok.
Sedan gick vi vidare. Tempel 2, 3, 4 och 5 följde som ett rytmiskt andetag. Vädret växlade. Regnet föll som om himlen grät i omgångar. Vi tog på oss regnkläder men blev ändå blöta inombords.
Vid 16:30 kom vi fram till vårt boende. En kvinna tog emot oss. Hon pratade bara japanska men log med hela sitt ansikte. Med hjälp av en översättningsapp förstod vi var duschen fanns, var vi skulle sova, hur man sa “tack” på rätt sätt.
Jag badade. Vattnet var hett, ångade som ett minne från barndomen. Men jag gjorde det i fel ordning. I Japan badar man inte före man duschar. Fransmannen – han som bodde i Japan, pratade språket, visste saker – berättade det för mig med ett snett leende. Jag hade brutit en ritual, men världen fortsatte ändå.
På kvällen åt vi middag tillsammans med två japanska män och en kvinna vi aldrig träffat förut. Vi satt tysta större delen av tiden, utbytte bara leenden och försiktiga bugningar. Deras språk var som en sång vi inte kunde texten till. Men maten talade ett språk alla kunde förstå.
En bricka med små rätter som var som stilla öar i ett större landskap: sashimi i lysande färger, len tofu, stekt grönsaksbiff, pickles, soppa, en söt apelsinklyfta. Allt smakade som om det tillagats med vördnad för själva vardagen. Inget märkvärdigt, ändå helt oförglömligt.
Vi delade vårt rum med en äldre japansk man. Han var 72 år och reste mellan templen med bil. Vi drack te tillsammans i tystnad. Han bjöd på japanska sötsaker och visade sin stämpelbok – en bok som bar spår av tyst tid, bläcklinjer som verkade leda inåt snarare än framåt.
Nu startar nästa äventyr och långvandring! Shikoku88 pilgrimsvandring i Japan.
År 2024 så gjorde jag en långvandring på 940 km där jag knöt ihop Högakustenleden och pilgrimsvandringen St:Olovsleden. Jag tror det var någonstans utefter St:Olovsleden som jag samtalade med en person om Pilgrimsvandringar.
Samtalet vill jag minnas var dels om den led vi var på, men även Caminon i Spanien. Personen sa då att den buddhistiska pilgrimsvandringen i Japan, Shikoku 88 borde du kolla in. Den borde passa dig.
Jag hade inte hört talas om den så jag googlade snabbt upp info och kände genast att detta var något för mig. Caminon i Spanien får vänta
Shikoku 88 är en traditionell pilgrimsled i Japan som går runt ön Shikoku och besöker 88 buddhisttempel. Den är cirka 1 200 km lång och kan ta 1,5–2 månader att gå till fots. Leden följer i spåren av den buddhistiske munken Kūkai (även kallad Kōbō Daishi), som grundade leden på 800-talet. Pilgrimsleden kombinerar vacker natur, kulturella sevärdheter och andlig reflektion. Många vandrar den av religiösa eller personliga skäl, men också för att utmana sig själva eller uppleva japansk kultur på djupet.
Japan med ön ShikokuVandringsled – Shikoku88
Shikoku 88-pilgrimsleden är uppdelad i fyra andliga faser som symboliserar pilgrimens inre resa mot upplysning. Varje fas är kopplad till en av Shikokus fyra regioner (prefekturer):
1. Vägen av Uppvaknande (Hosshin no Dō)
• Region: Tokushima
• Tempel: 1–23
• Här börjar resan – ett andligt uppvaknande och beslut att söka upplysning.
2. Vägen av Asketisk Träning (Shugyō no Dō)
• Region: Kōchi
• Tempel: 24–39
• Den mest fysiskt krävande delen, där pilgrimen prövas och utvecklas genom disciplin.
3. Vägen av Upplysning (Bodai no Dō)
• Region: Ehime
• Tempel: 40–65
• En fas präglad av visdom, förståelse och inre klarhet efter prövningarna.
4. Vägen av Nirvana (Nehan no Dō)
• Region: Kagawa
• Tempel: 66–88
• Den avslutande fasen som symboliserar fullbordad insikt och andlig befrielse.
Resan till ön Shikoku gick via Seoul och Tokyo. Kul att även min dotter följer med en bit. Först några dagar i storstäderna. Vi tog Shinkansen från Tokyo ned till Osaka, sedan buss till Tokushima där vandringen börjar i morgon. Vi bor nu på Hostel PAQ i Tokushima. Idag var jag på turistinformationen här i stan och fick bra info om närmaste dagarnas vandring.
Thru Hike Journal - CDT2023 - PCT2019 - Thomas "Whitney" Vincent 